Happy times?

Julafton och nyårsafton är två av mina långt ifrån favoritdagar. Båda dagarna kräver att man är under någon slags lycko/trevlighets/glättighetshypnos. Jag är urdålig på att fejka lycka eller något liknande i den kategorien. Jag har inget imot att vara tillsammans med familjen och njuta av just det faktum att vi är tillsammans. Resten av alla måsten med julklappar, för mycket och för dyr mat och för att inte tala om alla nyårsraketer, kunde för min del köpa en enkel biljett rätt söderut.

Jag blir ledsen över tanken att en person känner sig tvingad att fråga på FB om det är OK att inte fira nyår. Nu tror jag att han är stark nog att bestämma själv tillslut, men bara själv temat ger mig ont i magen.

Det som också ger mig ont i magen är att jag själv sugs med i julhysterin och köper fler och dyrare julklappar än planerat, med resultatet att bankkontot är en sorglig historia. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, men måste ändå för femtielftegången säga att jag tycker att vi borde lägga pengarna på annat än julklappar som är glömda om två månader. I vår familj köper vi stort sätt bara till barnen och till morföräldrarna från barnbarnen, har åtminstone kommit så långt. Jag har hotat med att nästa år blir det bara julklappar till humanitära organisationer i form av getter, poliovaccin eller liknande.

Det är inte bara bankkontot som blir tomt av allt hyperfirande, utan även energikontot. Många säger att de ska vara lediga under julen och ladda batterierna. Men hur ska de kunna det när de far runt som ett skållat troll?! Allt och alla ska besökas, frivilligt eller ofrivilligt. Varför inte bara fokusera på närmaste familjen, både ekonomiskt och energimässigt. Jag tror att de flesta barn hellre vill ha mer tid med sina föräldrar än fler leksaker, och föräldrar som är tillsammans med barnen både fysiskt och mentalt.

Jag håller på att omvärdera många saker i mitt liv och kommer ofta tillbaka till behovet för prioritering och att göra det jag verkligen vill. Kalla det egoistiskt den som vill, men det handlar till sist om att jag på gamla dagar ska kunna se tillbaka på händelser som har berikat mitt liv istället för att bara ha kostat mig en massa tid, energi eller/och pengar. Jag vill själv välja vad jag vill fylla mitt liv med så långt det går, för allt går inte att styra, men mycket mer än vad jag har insett tidigare går att kontrollera. Det gäller att i större grad lyssna till sig själv och vara helt ärlig med sig själv.
För om inte jag är ärlig med mig själv, kan jag inte förvänta mig att andra är det mot mig eller ha kunskapen om att kunna se när de är det eller inte.

Så jag menar att det är dags att alla tar ansvar för att göra sig själv lyckliga, om det så innebär att sitta hemma på julafton eller nyårsafton i pyjamas och äta det man känner för. Eller vad som nu är var persons definition av frihet och lycka. Det är inte upp till mig att bestämma, det vore som att svära i kyrkan och jag som varken svär eller går i kyrkan - snacka om motsägelsesfullt.

Skynda långsamt

Tänk att det ska vara så svårt att leva långsamt. Inte ens högljudda protester från kroppens muskler, når riktigt in till den del av hjärnan som styr mitt livstempo. Så nu sitter jag här med en nacke óch axlar som är stela och fulla av molande värk, i kombination med höfter som smärtar på sitt eget stickande sätt.

Jag funderar en hel del på varför jag blir sämre istället för bättre när det gäller musklerna. Är det så att kroppen flyttar och ändrar smärtorna allt eftersom kroppen är redo för att bearbeta det området, eller vill den visa mig att jag inte tar stelheten och smärtorna på allvar och kör på lite extra för att jag ska fatta.

Oavsett måste jag ta tag i det, ha större fokus på att försöka lösa upp stelheten som leder till smärtorna. Eller ännu viktigare, se till att inte belasta kroppen mer än jag gjort. Det är inte bara fysisk belastning, utan också den mentala som påverkar. Kan förhoppningsvis hjälpa att jag inte ska ut och flyga på många veckor, inte ska till Tromsö där det är ännu svårare att begränsa aktivitetsnivån än det är hemma.

Får se vad som händer efter morgondagens besök hos sjukgymnasten. Förhoppningsvis kan hon lossna mer än i torsdags och sen är det upp till mig att inte förstöra det. Jag har användt många år till att bygga upp alla spänningar i kroppen och kan inte förvänta att det är en kortsiktig insats som ska till för att få dem att försvinna. Det handlar som sagt var om att skynda långsamt, eller helst inte skynda alls. För skynda är ett fult ord, sa Skalman.