Happy times?

Julafton och nyårsafton är två av mina långt ifrån favoritdagar. Båda dagarna kräver att man är under någon slags lycko/trevlighets/glättighetshypnos. Jag är urdålig på att fejka lycka eller något liknande i den kategorien. Jag har inget imot att vara tillsammans med familjen och njuta av just det faktum att vi är tillsammans. Resten av alla måsten med julklappar, för mycket och för dyr mat och för att inte tala om alla nyårsraketer, kunde för min del köpa en enkel biljett rätt söderut.

Jag blir ledsen över tanken att en person känner sig tvingad att fråga på FB om det är OK att inte fira nyår. Nu tror jag att han är stark nog att bestämma själv tillslut, men bara själv temat ger mig ont i magen.

Det som också ger mig ont i magen är att jag själv sugs med i julhysterin och köper fler och dyrare julklappar än planerat, med resultatet att bankkontot är en sorglig historia. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, men måste ändå för femtielftegången säga att jag tycker att vi borde lägga pengarna på annat än julklappar som är glömda om två månader. I vår familj köper vi stort sätt bara till barnen och till morföräldrarna från barnbarnen, har åtminstone kommit så långt. Jag har hotat med att nästa år blir det bara julklappar till humanitära organisationer i form av getter, poliovaccin eller liknande.

Det är inte bara bankkontot som blir tomt av allt hyperfirande, utan även energikontot. Många säger att de ska vara lediga under julen och ladda batterierna. Men hur ska de kunna det när de far runt som ett skållat troll?! Allt och alla ska besökas, frivilligt eller ofrivilligt. Varför inte bara fokusera på närmaste familjen, både ekonomiskt och energimässigt. Jag tror att de flesta barn hellre vill ha mer tid med sina föräldrar än fler leksaker, och föräldrar som är tillsammans med barnen både fysiskt och mentalt.

Jag håller på att omvärdera många saker i mitt liv och kommer ofta tillbaka till behovet för prioritering och att göra det jag verkligen vill. Kalla det egoistiskt den som vill, men det handlar till sist om att jag på gamla dagar ska kunna se tillbaka på händelser som har berikat mitt liv istället för att bara ha kostat mig en massa tid, energi eller/och pengar. Jag vill själv välja vad jag vill fylla mitt liv med så långt det går, för allt går inte att styra, men mycket mer än vad jag har insett tidigare går att kontrollera. Det gäller att i större grad lyssna till sig själv och vara helt ärlig med sig själv.
För om inte jag är ärlig med mig själv, kan jag inte förvänta mig att andra är det mot mig eller ha kunskapen om att kunna se när de är det eller inte.

Så jag menar att det är dags att alla tar ansvar för att göra sig själv lyckliga, om det så innebär att sitta hemma på julafton eller nyårsafton i pyjamas och äta det man känner för. Eller vad som nu är var persons definition av frihet och lycka. Det är inte upp till mig att bestämma, det vore som att svära i kyrkan och jag som varken svär eller går i kyrkan - snacka om motsägelsesfullt.

Skynda långsamt

Tänk att det ska vara så svårt att leva långsamt. Inte ens högljudda protester från kroppens muskler, når riktigt in till den del av hjärnan som styr mitt livstempo. Så nu sitter jag här med en nacke óch axlar som är stela och fulla av molande värk, i kombination med höfter som smärtar på sitt eget stickande sätt.

Jag funderar en hel del på varför jag blir sämre istället för bättre när det gäller musklerna. Är det så att kroppen flyttar och ändrar smärtorna allt eftersom kroppen är redo för att bearbeta det området, eller vill den visa mig att jag inte tar stelheten och smärtorna på allvar och kör på lite extra för att jag ska fatta.

Oavsett måste jag ta tag i det, ha större fokus på att försöka lösa upp stelheten som leder till smärtorna. Eller ännu viktigare, se till att inte belasta kroppen mer än jag gjort. Det är inte bara fysisk belastning, utan också den mentala som påverkar. Kan förhoppningsvis hjälpa att jag inte ska ut och flyga på många veckor, inte ska till Tromsö där det är ännu svårare att begränsa aktivitetsnivån än det är hemma.

Får se vad som händer efter morgondagens besök hos sjukgymnasten. Förhoppningsvis kan hon lossna mer än i torsdags och sen är det upp till mig att inte förstöra det. Jag har användt många år till att bygga upp alla spänningar i kroppen och kan inte förvänta att det är en kortsiktig insats som ska till för att få dem att försvinna. Det handlar som sagt var om att skynda långsamt, eller helst inte skynda alls. För skynda är ett fult ord, sa Skalman.

Livet på distans

Tänk att det som kan verka som en krånglig och krokig väg, faktiskt kan vara mer som en raksträcka.
Jag tänker på hur jag lever just nu med en dotter och frånseparerad man på 160 mils avstånd, och det börjar kännas helt naturligt. Jag har flera gånger sagt att jag skulle passa bäst som varannanveckas mamma och fru och det får jag bekräftat nu. Nu lever jag själv mer än varannan vecka, vilket inte är önskvärt på längre sikt, men accepterar att det är det som fungerar just nu.

Så alla som tror att målet är att absolut leva tillsammans med familjen i en symbios, men samtidigt märker att det inte känns rätt, borde ta en närmare titt på sig själv och se om det finns alternativa lösningar. Det måste vara bättre att vara en mer både mentalt och fysiskt närvarande mor/fru varannan vecka, än en retlig och frustrerad variant hela tiden.

Att leva på gränsen

Att leva på gränsen av ett stup utan att förstå hur nära man är, slutar ofta illa för alltför  många människor.

Jag är en av de som upptäckte faran i tid och klarade att vända om.

Hur nära stupet jag egentligen var, har det tagit mig ett tag att förstå. Nu kan jag se att frågan var inte om skulle falla ner eller inte, utan om när. Jag tror att det ligger i människans natur att klamra sig till det lilla hopp som finns att saker och ting kommer att ordna sig. Tur är väl det. Annars hade jag inte suttit här idag.
En del av processen med att gå vidare är att vara helt ärlig för sig själv, om hur illa det egentligen var när det var som värst. Jag har nog inte haft lust att erkänna att jag faktiskt var på väg att gå under för snart ett år sen. Då handlade det fortfarande om att kliva upp varje morgon för att leta efter en liten skymt av ljus som tecken på att allt skulle ordna sig. Det var det tvunget att göra, för inte kunde jag bara dra ifrån alltihop. Så lite jag egentligen visste, totalt vilsen.

Idag ser jag klart och tydligt vad som skulle ha hänt om jag inte hade tagit de val jag tog.
Antingen hade jag varit inlagd på någon form av institution eller så hade jag legat sex fot under marken. Jag hade aldrig tidigare under mina sju år med depression och utmattning, tänkt tanken på att inte kämpa vidare, för det är det man gör när livet bjuder på motstånd. Men under våren som gick kom tanken flera gånger om att bara göra slut på allt. Ibland gör livet bara fruktansvärt ont.

Vad som konkret gjorde att jag kämpade vidare, kan jag inte säga för jag vet helt enkelt inte.
Jag skulle vilja säga att det var kärleken och ansvarskänslan gentemot familjen, men inte ens det räckte till under den perioden. Det måste ha varit något högre, större eller vad jag ska kalla det, som inte kan förklaras på ett vetenskapligt sätt. Det var helt enkelt inte dags för mig att ge upp min plats.

Jag hoppas att jag någon gång i framtiden ska kunna använda mina erfarenheter till att hjälpa andra som också känner sig fångade i hopplösheten. Jag har fått bekräftat att trappan ner till källaren går åt båda håll, både ner och upp. Valet är tyvärr bara ditt; vill du sitta kvar i mörkret bland alla spindelnät och gammalt bråte, eller vill du stampa upp för trappan och se var den leder den här gången. För en sak är säker, du kan gå ner för trappan på en plats, men komma upp på en helt annan.
Och att det är helt OK!

Upp som en tupp, ner som en pannkaka

Känslan av att vara skönt trött i kroppen efter en dag med hederlig insats i form av målararbete, är underskattad. När man som jag är van vid att bli utmattad av småsaker, är det skönt att kunna bli trött och mör i kroppen och få något igen för det. Dagens belöning är nymålade väggar i vardagsrummet.

Jag slås igen av tanken om att hur fort saker kan bli färdiga, bara man kommer igång. Snabb torktid på målarfärgen, gjorde det möjligt att måla väggarna två gånger på samma dag. Det betyder att jag kan börja få alla saker på plats redan imorgon. Det blir verkligen skönt. Verkligen dags att slippa känslan av att bo i ett ständigt pågående flyttprojekt, som har pågått helt sen i maj.
Nu ska jag bli klar och landa helt här i min nya lägenhet, och fokusera helt på mitt nya liv.

Kampen mot egen lycka

Jag fick en ny aha-upplevelse ikväll när jag kom hem efter kvällens meditation.
Jag hade en fantastisk upplevelse under meditationen, full av ljus och energi. Efteråt har jag kommit på mig själv att tänka att det bara är en falsk upplevelse, för inte kan jag känna mig så ljus och glad med tanke på min situation.
Eller att det bara är en engångsupplevelse som kommer att försvinna lika fort som den kom.
Sjutton gubbar, säger jag bara!!!! (eftersom jag inte helst vill svära)
Varför kan jag inte bara tillåta mig själv att bara tacka och ta emot upplevelsen och se den som början på något bra istället för ett tecken på tillfällig sinnesförvirring.Varsågod, avd. 19 nästa.


Lusten att sparka mig själv i baken är stor. Dags att tillåta annat än hjärnspöken och muskelknutar, att ta plats i kroppen. Låta det inre partyt slå upp sitt tält när det vill och bara njuta. En av de andra på meditationen beskrev det som vårkänslor, för hon upplevde nåt liknande i sin kropp. Så jag säger bara att det är dags att släppa fångarna loss, det är vår. Kanske inte utanför fönstret, men inne i mig.

Nya insikter

Tänk att en vecka som började med fysisk och psykisk kollaps, kan sluta med nyvakenhet och förundran över vårt rika inre liv, med en spirande känsla i kroppen av att något stort är på gång.
Det är verkligen en dag för sent. Något nytt behöver komma för att det gamla ska rensas bort. Så länge det är plats till gamla hjärnspöken och annat ovälkommet, kommer de att fortsätta bo gott och ombonat i kroppen. Det enda som kan vräka dem, är nya insikter med positiva upplevelser på släp.

Helgens kurs var fantastisk på flera sätt. Det är befriande att möta andra personer som en själv. Inte för att det är kul att se att det är så många andra som mår lika dåligt, men för att se att det faktiskt är ett ganska vanligt fenomen, hos personer i alla åldrar med olika bakgrund och erfarenheter. Vi har alla valt att delta på kursen pga en önskan att förstå oss själva bättre, och kanske ändå viktigare, att vi vet att vi gör något fel i våra liv, men vet inte hur vi ska ändra det. Den gemenskap som har uppstått under helgen är något jag aldrig har upplevt tidigare med en grupp helt främmande människor. Det som binder oss samman är en längtan efter något nytt, något bättre och vi är beredda på att det inte kommer att bli lätt, är villiga att blotta oss. Jag tror absolut att en person måste lära känna sitt svartaste inre, verkligen erkänna att det finns, innan man kan vända om och gå en ny väg. Det måste vara tillåtet att säga att livet känns förjävligt. Och samtidigt vara klar över att det nog kommer att kännas så många gånger innan det känns bra.

För mig var det också speciellt att möta personer som liksom jag, känner sig lite udda, inte riktigt passar in i mallen. Vi kommer inte att bli lyckliga om vi inte släpper föreställningen om att allt är och ska vara A4 och att det är oss det är 'fel' på. Det är inte oss det är fel på, det finns inget rätt eller fel, bara missförstånd pga att vi lärt oss att om det är sagt att det är så, så är det så. Vi glömmer att alla människor bär på olika erfarenheter som ger oss olika förutsättningar att tolka omvärlden. Jag har fått berättat för mig, historien två pojkar som blev visad en teckning av ett hus. Den ena pojken hade växt upp i en stad, den andra i djungeln. De skulle beskriva vad de såg på arket. Pojken som växt upp i staden, säger att han ser ett hus. Pojken från djungeln säger att han ser sträck på ett papper. För har du aldrig sett ett hus, kan du inte veta vad det är.
Det är därför viktigt att inte dra förhastade slutsatser och idiotstämpla personer så fort de inte förstår vad du menar eller tycker och tänker som du. De har helt enkelt kanske inte förutsättningen till det.
Visst vore det enklare om alla tyckte och uppfattade allt likadant, men förbaskat tråkigt. Så låt våra olikheter ta mera plats och ersätta  konformiteten. Då blir världen säkert ännu mera spännande.

Den som frågar får svar

Att gå kurs i personlig utveckling ger lika många svar som ny frågor. Bekreftelse på att jag har vissa egenskaper utöver det vanliga, men också en undran över vad jag ska göra med dem och var de skal leda mig.

Intuition är något vi alla har, men inte alla är klar över hur stor påverkan den egentligen har på våra liv. Jag fick mitt första konkreta bevis på min starka intuition idag och det skakade om mig rejält. Efter första auraavläsningen av en kurskollega, var jag skakig i hela kroppen, fick en kraftig fysisk reaktion under avläsningen. Belöningen var att min kurskollega blev starkt berörd över hur bra jag hade läst henne. Det var värt en omskakning. Avläsning nummer två blev betydligt lugnare, så lugn att jag blev tveksam emellanåt om jag verkligen fick med mig allt. Det visade sig att jag fått med mig allt iallafall, var bara en helt annan slags person som jag hade läst av. Även hon bekräftade att jag verkligen läst henne på ett igjenkännande sätt.

Tanken på att kunna 'krypa under skinnet' på någon jag precis mött, är lika fascinerande som skrämmande. Men så är det ofta med det okända, det vi inte förstår helt skrämmer oss. Jag räknar med att rädslan kommer att försvinna i takt med att förståelsen ökar. Fascinationen gör att jag kör på även om det finns ett obehag i kroppen på grund av rädslan. Belöningen kommer, det är jag helt säker på. Planen är att jag först og främst skal lära känna och förstå mig själv, men också kunna läsa av och förstå min omvärld och mina medmänniskor bättre. Jag känner att jag har mycket att bidra med för att andra skal få det bättre, men första steget är att säkra eget välbefinnande och hälsa, sen hjälpa andra.
Åter igen; ta på din egen mask innan du hjälper andra.

Blir spännande att se hur många aha-upplevelser som dyker upp imrogon. För det är inte frågan om att de gör det, bara hur många de blir.

Bergochdalbana

Även om det är jobbigt att leva med psykiska problem, kan jag inte låta bli att samtidigt bli lite fascinerad. Tänk att jag för två dagar sen inte kunde se något positivt med min livssituation eller att jag skulle må bättre. Idag känns allt mycket lugnare och tankarna har kommit ut ur dimman, jag är back on track. Det började kännas bättre redan igår, men idag känner jag mig helt samlad igen.

Det är då jag kan se varför jag behöver leva ensam som jag gör nu, med familjen på avstånd. För två dagar sen kunde jag inte se för mig hur jag skal kunna leva utan dem, varför kan de inte bara flytta hit etc, etc. Bevisen finns där hela tiden, som att jag inte har någon fysisk ork, kollapsar redan efter lunch.

Min bergochdalbana kör inte samma varv varje gång, kan vara med eller utan loop och olika skarpa svängar. Ibland är det en barnvänligt, andra gånger extremsport. Men jag har oavsett inte lärt mig att styra start och stopp efter alla dessa år med sjukdom. Det gäller bara att hänga med och klara att njuta av de långsamma svängarna och eventuella raksträckor. OCH inte vara rädd för looperna, för de är där och måste bara genomlevas. De är där för att jag skal uppskatta raksträckorna desto mer.

När stormen lagt sig

Otroligt hur stor skillnad det kan vara från en kväll till morgonen efter. När stormen har lagt sig och känslorna är på insidan av kroppen där de skal vara istället för klängandes på utsidan.
Det är nu som förnuftet kan börja styra tankarna mer konstruktivt och allt är inte lika svartvitt längre.

I de mörka stunderna är det svårt att hålla fast vid tanken att allt är precis som det skal vara just nu. För vem vill må dåligt. Dagen efter stormen är det igen lättare att ta till sig att allt har en mening, att det är en del av processen som skal leda till ett enklare och bättre liv.

Först måste man göra sig av med mycket av det gamla som växt fast i kroppen och huvudet. Det kan upplevas som sorg och vara upprivande att tvingas möta sitt förflutna med allt vad det innebär. Sorg är något som jag alltid har haft svårt att hantera. Begravningar står numera på min nej-lista, en av de saker jag inte utsätter mig för. Jag hoppas att jag en gång i framtiden skal kunna hantera min sorgereaktion bättre och kunna delta på begravningar, som faktiskt är en naturlig del av livet. Men tills vidare får de klara sig utan mig.

Det är tröstande att få bekräftat att det är vanligt att en form för för-reaktion innan man skal vara med på kursen jag skal gå i helgen. Det är en kurs som är uppdelad på fyra helger och handlar om att lära känns sig själv, utveckla sina egenskaper. Jag har det sista halvåret fått insikt i att jag är HSP (Highly Sensitive Person) och som en öppen kanal för allt som händer runt mig. Jag tar in för mycket av omvärlden, klarar inte att skärma mig. Det positiva med det är jag jag också är väldigt mottaglig för healing och annan alternativ behandling. Det har varit till stor hjälp.

Så nu när jag har tagit hissen upp till första våningen och har första kullen inom synhåll, är det bara att ta lärdom av senaste turen till källaren och hoppas att det blir länge till nästa.

Vem drog undan mattan?

Känslan av att den mentala hissen plötsligt går helt ner i källaren, är lika överraskande varje gång.
Det på trots av att kroppen försökt sända signaler i form av ångest, hyperaktivitet och färre smärtor i musklerna. Det är otroligt lätt att tro att jag har fast kontor på tredje våningen och stadigt flyttar uppåt. Alla vet väl att med tro kan man flytta fjäll.
Varför glömmer jag då att jag är en av de som menar att tro är nåt man kan syssla med i kyrkan, för det gör ingen nytta i verkligheten?
Resultatet är att jag sitter med blåslaget psyke pga att den mentala mattan plötsligt dragits undan.
Och utan nyckel till hissen, för om du ska ta hissen upp från källaren krävs det att du letar reda på nyckeln till tavlan med alla våningsknapparna. Du kan du få åka upp till våning ett, eller nedre botten som det kallades i höghuset jag bodde i som barn. Där är det lite ljusare och trevligare och mer motiverande att försöka komma uppåt.
Mina besök i källaren är färre och kortare än tidigare, men känns nästan värre eftersom ju bättre jag mår ju fler våningar åker jag ner och besvikelsen och förtvivelsen blir desto större.
Förnuftet säger att det är helt naturligt att finns det toppar måste det finnas dalar. Men den del av mig som skriker efter rättvisa i världen tycker att jag har upplevt nog med dalar jämfört med toppar.
Eller jag kräver inte ens några toppar. Skulle vara nöjd med en liten kulle emellanåt för att hålla motivationen igång.
Så jakten är igån igen - efter en kulle där det ligger en nyckel till hissen.

Volver

Volver = spanskt ord som betyder 'att vända tillbaka'.

Det är det jag har gjort. Vänt tillbaka till barndomens stad, till och med samma hus som jag hade min första egna lägenhet i. Samma hus som min mor och far fortfarande bor i. Enda skillnaden är att jag har en annan gatuadress.
Det finns säkert massor av teorier och forskning runt varför människor i kris, gärna vänder tillbaka till barndomens platser, tillbaka till noll. Eller tillbaka till noll kommer man aldrig. Kanske till steg ett, men med en hel del bagage som inte fanns tidigare.
Jag har har bland annat bagage i form av en dotter, en frånseparerad man och en sjukpension.
Sen finns det naturligtvis en mängd erfarenheter, både bra och dåliga, som är medpackade.
Familjen är det mest konkreta man kan ha i ett liv med en kropp med svårbalanserad kapacitet och en oklar framtid full av ännu oformade drömmar. Det går inte att tro att familjen kan sättas i parentes medan en annan del livet skal fortsätta i en annan fil. Till det är den för konkret när mycket av allt annat fortfarande har suddiga konturer.
Så frågan är; hur gör man när man vill försöka hitta tillbaka till nollpunkten, men samtidigt skal fortsätta leva framåt i en parallell fil. Eller är det just det som är saken, att det inte går att leva parallellt. Livet går bara i en fil, det gäller bara att välja vad och vem man skal ha med sig som passagerare på resan.