En liten prick i oändligheten

I dag är jag en ödmjuk liten prick i ett oändligt universum.
En liten men dock betydelsefull prick.
Det gäller att inse att vi alla bara är en liten beståndsdel av något som är så mycket större än oss själva. Min tanke är att vi inte ska begränsa oss till att bara tro att vi är våra fysiska kroppar, vi är så mycket mer.
Efter att ha upplevt en helg där andevärlden blir lika verklig som den verklighet vi lever i dagligen, känns det som att de fysiska gränserna suddas ut och jag är ett med allt och alla.
Det känns tryggt att vara del av något så stort, vars uppgift är att se till att vi får det vi behöver i form av de upplevelser vi har genom livet. Allt är som det ska vara, universum passar på oss.

Vi människor söker ofta efter att bli en del av en gemenskap, men vi söker då alltid utåt.
Tänk om fler av oss sökte inåt istället, där det chansen är större att faktiskt bli del av en gemenskap som är större än någon annan. Det fina är att den gemenskapen inte kräver något medlemskort eller att du har en viss status eller rikedom. Alla är välkomna,så länge du är beredd att göra det jobb som krävs för att verkligen lära känna dig själv och släppa alla måsten och föreställningar om hur du tror att omvärlden fungerar.

Jag har påbörjat min inre resa och har redan släppt flera av mina egna föreställningar om hur både jag själv och omvärlden fungerar. Det är så skönt att kunna släppa många av de tunga stenar som jag burit runt på, utan att de varit till någon nytta, snarare tvärtom. Stenarna kan nu ersättas av mycket lättare och mer positiva erfarenheter, något betydligt mer konstruktivt.
Just nu är jag i väntmodus. Jag vet inte vad jag väntar på, bara att det är viktigt att jag plockar fram tålamodet och är klar när förändringen kommer. För att den kommer är säkert, bara inte vad eller i vilken form. Det är bara att tacka och ta emot.

Vi är så mycket mer än vi tror att vi är

I dag igen har jag fått bekräftelse att vi är så mycket mer än vi tror att vi är.
Det är en omständig mening, men den är ändå lika sann.
Jag vet att det finns människor som till fullo har accepterat detta fakta,
men vi är många som fortfarande söker den stora sanningen.

Jag har i dag fått uppleva kontakten mellan vår värld och den andliga världen.
För ett år sen hade jag inte ens tänkt tanken på att det var möjligt.
Nu börjar jag förstå att det inte finns något som är omöjligt,
gäller bara få de rätta verktygen och instruktion om hur de ska användas.
Resten är upp till mig själv.

Tom i bollen

Känslan av att vara klar i huvudet, kunna resonera eller kanske t.o.m. tänka logiskt, är underskattad.
De sista dagarna har min hjärna varit uthyrd till firman IQ Fiskmås AB.
Eller var det kortslutning någonstans.
Eller så har hjärncellerna lekt stolleken.
Vem vet. Sitt jobb har de inte gjort, det är det enda säkra.

Oavsett vad som nu har pågått inne i mitt huvud så var det väldigt lite kontruktivt. Ska vara glad att jag kan lulla runt här hemma hela dagarna, behöver inte ens klä på mig om jag inte klarar det. Pyjamas fungerar bra som arbetskläder på firman IQ Fiskmås AB.

Nu verkar det tack och lov som att  IQ Fiskmås AB bare hade ett korttidskontrakt, för idag verkar det vara mer välorganiserat där uppe i toppen. Vågade mig utanför hemmets trygga väggar, bakom ratten ut i trafiken, utan känslan av att vara en fara för både mig själv och andra.

Så ett gott råd till alla: Var försiktiga vem ni hyr ut till, kan få oanade och starkt hämmande konsekvenser för dagliglivet.

Nytt kapitel

Det är dags att börja ett nytt kapitel. Det viktigaste är att komma ihåg att det är ett nytt kapitel som ska skrivas, inte en hel bok på en gång. Gäller att andas och sen andas lite till.

Jag märker hur lätt det är att tappa bort mig själv när jag får andra personer tätt inpå mig. Andras känslor och andras behov suger in mig i en roll jag inte längre är villig att ha. Där finns det fortfarande mycket att jobba med.

Samtidigt har jag fått uppleva det positiva med att kunna vara mer mentalt närvarande i sammanhang där jag vill vara det. Tankarna flyger inte lika lätt och huvudet klarar att följa med lättare och med mer innlevelse än tidigare.

Nu är det snart dags att resa hem igen, landa i mig själv och se vad jag vill att det nya kapitlet ska innehålla. En sak som bör vara med är konsten att kunna se framåt, samtidigt som jag lever helt i nuet. Det är bara att sätt igång, jag har inget att förlora, bara desto mer att vinna.

Tacksamhet

De sista dagarna har jag haft sällskap av en stor portion tacksamhet.
Tacksam för allt och alla som finns i mitt liv. Tacksam för allt jag får uppleva nu, men också för det jag har upplevt tidigare. Då förstod jag inte hur viktiga de upplevelserna var, bara hur jobbiga många av dem kändes. Utan dem hade jag inte fått uppleva allt det fantastiska som pågår i mitt liv just nu genom upptäckten av mina mediala egenskaper.

Idag, efter avslutad kursdag full av healing, kände jag mig helt naken. Healingen gör det omöjligt att dölja sitt eget jag och egna behov. Du får det du behöver, oavsett om du är den som ger eller får healing. Det är otroligt hur det är möjligt att känna sig så stark och så sårbar samtidigt. Det går inte att förklara, måste upplevas.

I tillägg till tacksamhet har jag också haft med mig en stor portion ödmjukhet. En ödmjukhet inför att  universum och den mediala världen är villig att dela med sig till mig av sitt fantastiska innehåll. Det känns helt naturligt, pusselbitarna faller på plats och jag känner mig hel. Jag känner mig ödmjuk för att jag nu förstår att det är en mening med allt, att jag får det jag behöver för att bli den jag ska bli. Jag är ödmjuk inför förståelsen att det inte går att tvinga fram förändringar, de sker när det är meningen att de ska ske. Det gäller att ha tålamod.

Jag ser att jag kommer att kunna ha en positiv inverkan på min omvärld i framtiden, men för stunden är jag bara så extremt tacksam och ödmjuk för den positiva inverkan jag har på mig själv.

Med avigsidan ut

Jag har upplevt många märkliga fenomen det sista året, efter att jag började på min inre resa, men dagen idag tog rekordet. Det närmaste jag kommer är känslan av att kroppen har vänt sig ut och in. När jag har ångest känns det tvärt emot, som att jag är instängd i kroppen och inte kan komma ut. Var en ny känsla av att inte kunna komma in i kroppen. Konsekvenser av att ha insidan på utsidan, är att allt förstärks - ljud, ljus, känslor etc. Jag kände mig som om jag var under konstant hot från yttervärlden, att jag hade en massa känselspröt som stod ut från kroppen. Totalt oskyddad och utlämnad.

Under kvällens grupphealing fick jag både svaret på varför det kändes så och hjälp med att få allt på plats igen. Nu är insidan på insidan och utsidan på utsidan. Precis som det ska vara.
Förklaringen som jag fick, var att kroppen var tvungen att vändas ut och in för att få ut det sista av det gamla, likt när man vänder ut och in på en påse för att skaka ut det sista. Eller som man säger på norska; 'få ut lommerusket' genom att vända ut och in på t.ex. byxfickorna. Räckte visst inte bara med de rensningsmetod jag använde, utan behövdes mer drastiska tilltag.

Nu känns det som om det värsta av rensningen är över och det är dags att börja fylla på med nytt, samt att låta det positiva som redan finns i kroppen få bättre plats att utvecklas på. Sitter just nu med kroppen full av kärlekskänslor, som tidigare inte fått möjlighet att komma till sin rätt p.g.a. allt negativt som dominerade. Kan vara risk för att jag svämmar över en stund framöver, men hellre det än tidigare inlåsta tillstånd. Den som inte vill ha en kram får väl säga till.

En bra dag

När man lever med smärtor i både kropp och själ under en längre tid, ändras kraven för vad som ska till för man ska ha en bra dag. En person som aldrig har upplevt motgångar kan lätt bli blasé när det gäller upplevelsen av att ha det bra. För att fullt kunna uppskatta det goda behövs både toppar och dalar.

För mig var det idag en bra dag utan att det behövde hända något exceptionellt eller fantastiskt.
För mig var det skönt att vakna med känslan att jag faktiskt ville kliva ur sängen utan att först måste ha en inre kamp mot både den inre negativa lilla rösten och likstela muskler. Idag kändes det faktiskt helt OK.
Efter intensivt arbete hos sjukgymnasten börjar kroppen musklerna mjukna millimeter för millimeter och kroppen börjar komma ut ur sitt stridsläge. Det gör att smärtorna minskar sakta men säkert. Det i kombination med lika intensivt arbete med den inre rensningen av gamla spöken, gör att jag känner mig mjukare och gladare på alla sätt och vis. Ger hopp inför framtiden.

Jag upplever många känslosvängningar, men det gör att jag känner mig mer levande än på länge, än att jag upplever det som ett problem. Jag måste räkna med att fortfarande ha tunga perioder emellanåt, men att de blir lättare och färre. Idag tänker jag bara njuta av den goda känslan jag har i kroppen och önskar alla andra den samma känslan. Det är ju fredag, så chansen är väl god.

Ut med det gamla - in med det nya

Årets första veckor har varit minst sagt krävande för min del.
Jag har befunnit mig i alla delar av känsloregistret, upplevt att känna mig stor och stark - för att i nästa stund känna mig liten och ynklig. Tankar om att allt kommer att ordna sig har blandats med tankar om total hopplös- och meningslöshet. Bergochdalbanan har kört dygnet runt.

Det schizofrena med det hela, är att jag hela tiden har ett slags vitt och ljust lugn längst inne i kroppen, som gör att jag fortsätter framåt och inte bara ger upp. Ljuset symboliserar det positiva som väntar mig om jag fortsätter i samma rättning som nu. Jag måste bara ge det tid.

Dagens healingbehandling var en förutsättning för att jag ska kunna göra mig av med mitt gamla Jag, den person som mår dåligt och har ont för att hon inte har följt sin egen intuition. Mitt nya jag är mycket mer inkännande och ska kunna se till att alla mina behov får den uppmärksamhet de förtjänar. Jag måste börja leva genom att känna efter hur jag verkligen vill leva, vad jag behöver för att vara tillfreds. Om inte jag gör det för mig själv, kan jag inte förvänta att någon annan gör det för mig heller.
Det var många gamla känslor som kom fram idag; besvikelse, sorg, förtvivlan, ilska, förlust och många andra starka känslor som fortfarande påverkar min hälsa. Förhoppningsvis var det här ett stort steg på vägen till att släppa allt gammalt som inte är bra för mig, varken psykiskt eller fysiskt. Det är viktigt att rensa bort allt gammalt negativt, som tar upp plats som jag nu ska fylla med nya upplevelser på den inre resa jag nu har påbörjat.

Det är inte undra på att jag har känt mig orolig och splittrad, när jag har börjat fylla på med nytt utan att först rensa ut det gamla tillräckligt mycket. Det måste bli som att försöka blanda olja och vatten, det går med tvång, men resultatet blir kortvarigt och splittrat.

Efter dagens healing kändes det som om jag var på en begravning, att någon nära hade dött.
Tårarna rann för fullt av både sorg och känslan av att någon var borta. Trösten är att det bara är mitt gamla Jag som har dött, eller är på god väg iallafall. Nu gäller det att fortsätta rensa till det är helt tomt och kan ersättas med nya upplevelser som är av mycket mer positiv karaktär.

Det ska bli otroligt spännande att se vad som dyker upp under resans gång. Jag är på god väg till att hitta mitt nya Jag och hon verkar vara värd allt jag måste gå igenom för att nå helt fram.
Det är bara att ta emot allt kommande med öppna armar, och med mina långa armar kan det få plats mycket.