Skynda långsamt

Tänk att det ska vara så svårt att leva långsamt. Inte ens högljudda protester från kroppens muskler, når riktigt in till den del av hjärnan som styr mitt livstempo. Så nu sitter jag här med en nacke óch axlar som är stela och fulla av molande värk, i kombination med höfter som smärtar på sitt eget stickande sätt.

Jag funderar en hel del på varför jag blir sämre istället för bättre när det gäller musklerna. Är det så att kroppen flyttar och ändrar smärtorna allt eftersom kroppen är redo för att bearbeta det området, eller vill den visa mig att jag inte tar stelheten och smärtorna på allvar och kör på lite extra för att jag ska fatta.

Oavsett måste jag ta tag i det, ha större fokus på att försöka lösa upp stelheten som leder till smärtorna. Eller ännu viktigare, se till att inte belasta kroppen mer än jag gjort. Det är inte bara fysisk belastning, utan också den mentala som påverkar. Kan förhoppningsvis hjälpa att jag inte ska ut och flyga på många veckor, inte ska till Tromsö där det är ännu svårare att begränsa aktivitetsnivån än det är hemma.

Får se vad som händer efter morgondagens besök hos sjukgymnasten. Förhoppningsvis kan hon lossna mer än i torsdags och sen är det upp till mig att inte förstöra det. Jag har användt många år till att bygga upp alla spänningar i kroppen och kan inte förvänta att det är en kortsiktig insats som ska till för att få dem att försvinna. Det handlar som sagt var om att skynda långsamt, eller helst inte skynda alls. För skynda är ett fult ord, sa Skalman.