En liten prick i oändligheten

I dag är jag en ödmjuk liten prick i ett oändligt universum.
En liten men dock betydelsefull prick.
Det gäller att inse att vi alla bara är en liten beståndsdel av något som är så mycket större än oss själva. Min tanke är att vi inte ska begränsa oss till att bara tro att vi är våra fysiska kroppar, vi är så mycket mer.
Efter att ha upplevt en helg där andevärlden blir lika verklig som den verklighet vi lever i dagligen, känns det som att de fysiska gränserna suddas ut och jag är ett med allt och alla.
Det känns tryggt att vara del av något så stort, vars uppgift är att se till att vi får det vi behöver i form av de upplevelser vi har genom livet. Allt är som det ska vara, universum passar på oss.

Vi människor söker ofta efter att bli en del av en gemenskap, men vi söker då alltid utåt.
Tänk om fler av oss sökte inåt istället, där det chansen är större att faktiskt bli del av en gemenskap som är större än någon annan. Det fina är att den gemenskapen inte kräver något medlemskort eller att du har en viss status eller rikedom. Alla är välkomna,så länge du är beredd att göra det jobb som krävs för att verkligen lära känna dig själv och släppa alla måsten och föreställningar om hur du tror att omvärlden fungerar.

Jag har påbörjat min inre resa och har redan släppt flera av mina egna föreställningar om hur både jag själv och omvärlden fungerar. Det är så skönt att kunna släppa många av de tunga stenar som jag burit runt på, utan att de varit till någon nytta, snarare tvärtom. Stenarna kan nu ersättas av mycket lättare och mer positiva erfarenheter, något betydligt mer konstruktivt.
Just nu är jag i väntmodus. Jag vet inte vad jag väntar på, bara att det är viktigt att jag plockar fram tålamodet och är klar när förändringen kommer. För att den kommer är säkert, bara inte vad eller i vilken form. Det är bara att tacka och ta emot.