Tänk att det som kan verka som en krånglig och krokig väg, faktiskt kan vara mer som en raksträcka.
Jag tänker på hur jag lever just nu med en dotter och frånseparerad man på 160 mils avstånd, och det börjar kännas helt naturligt. Jag har flera gånger sagt att jag skulle passa bäst som varannanveckas mamma och fru och det får jag bekräftat nu. Nu lever jag själv mer än varannan vecka, vilket inte är önskvärt på längre sikt, men accepterar att det är det som fungerar just nu.
Så alla som tror att målet är att absolut leva tillsammans med familjen i en symbios, men samtidigt märker att det inte känns rätt, borde ta en närmare titt på sig själv och se om det finns alternativa lösningar. Det måste vara bättre att vara en mer både mentalt och fysiskt närvarande mor/fru varannan vecka, än en retlig och frustrerad variant hela tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar