Att leva på gränsen

Att leva på gränsen av ett stup utan att förstå hur nära man är, slutar ofta illa för alltför  många människor.

Jag är en av de som upptäckte faran i tid och klarade att vända om.

Hur nära stupet jag egentligen var, har det tagit mig ett tag att förstå. Nu kan jag se att frågan var inte om skulle falla ner eller inte, utan om när. Jag tror att det ligger i människans natur att klamra sig till det lilla hopp som finns att saker och ting kommer att ordna sig. Tur är väl det. Annars hade jag inte suttit här idag.
En del av processen med att gå vidare är att vara helt ärlig för sig själv, om hur illa det egentligen var när det var som värst. Jag har nog inte haft lust att erkänna att jag faktiskt var på väg att gå under för snart ett år sen. Då handlade det fortfarande om att kliva upp varje morgon för att leta efter en liten skymt av ljus som tecken på att allt skulle ordna sig. Det var det tvunget att göra, för inte kunde jag bara dra ifrån alltihop. Så lite jag egentligen visste, totalt vilsen.

Idag ser jag klart och tydligt vad som skulle ha hänt om jag inte hade tagit de val jag tog.
Antingen hade jag varit inlagd på någon form av institution eller så hade jag legat sex fot under marken. Jag hade aldrig tidigare under mina sju år med depression och utmattning, tänkt tanken på att inte kämpa vidare, för det är det man gör när livet bjuder på motstånd. Men under våren som gick kom tanken flera gånger om att bara göra slut på allt. Ibland gör livet bara fruktansvärt ont.

Vad som konkret gjorde att jag kämpade vidare, kan jag inte säga för jag vet helt enkelt inte.
Jag skulle vilja säga att det var kärleken och ansvarskänslan gentemot familjen, men inte ens det räckte till under den perioden. Det måste ha varit något högre, större eller vad jag ska kalla det, som inte kan förklaras på ett vetenskapligt sätt. Det var helt enkelt inte dags för mig att ge upp min plats.

Jag hoppas att jag någon gång i framtiden ska kunna använda mina erfarenheter till att hjälpa andra som också känner sig fångade i hopplösheten. Jag har fått bekräftat att trappan ner till källaren går åt båda håll, både ner och upp. Valet är tyvärr bara ditt; vill du sitta kvar i mörkret bland alla spindelnät och gammalt bråte, eller vill du stampa upp för trappan och se var den leder den här gången. För en sak är säker, du kan gå ner för trappan på en plats, men komma upp på en helt annan.
Och att det är helt OK!