Även om det är jobbigt att leva med psykiska problem, kan jag inte låta bli att samtidigt bli lite fascinerad. Tänk att jag för två dagar sen inte kunde se något positivt med min livssituation eller att jag skulle må bättre. Idag känns allt mycket lugnare och tankarna har kommit ut ur dimman, jag är back on track. Det började kännas bättre redan igår, men idag känner jag mig helt samlad igen.
Det är då jag kan se varför jag behöver leva ensam som jag gör nu, med familjen på avstånd. För två dagar sen kunde jag inte se för mig hur jag skal kunna leva utan dem, varför kan de inte bara flytta hit etc, etc. Bevisen finns där hela tiden, som att jag inte har någon fysisk ork, kollapsar redan efter lunch.
Min bergochdalbana kör inte samma varv varje gång, kan vara med eller utan loop och olika skarpa svängar. Ibland är det en barnvänligt, andra gånger extremsport. Men jag har oavsett inte lärt mig att styra start och stopp efter alla dessa år med sjukdom. Det gäller bara att hänga med och klara att njuta av de långsamma svängarna och eventuella raksträckor. OCH inte vara rädd för looperna, för de är där och måste bara genomlevas. De är där för att jag skal uppskatta raksträckorna desto mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar