Känslan av att den mentala hissen plötsligt går helt ner i källaren, är lika överraskande varje gång.
Det på trots av att kroppen försökt sända signaler i form av ångest, hyperaktivitet och färre smärtor i musklerna. Det är otroligt lätt att tro att jag har fast kontor på tredje våningen och stadigt flyttar uppåt. Alla vet väl att med tro kan man flytta fjäll.
Varför glömmer jag då att jag är en av de som menar att tro är nåt man kan syssla med i kyrkan, för det gör ingen nytta i verkligheten?
Resultatet är att jag sitter med blåslaget psyke pga att den mentala mattan plötsligt dragits undan.
Och utan nyckel till hissen, för om du ska ta hissen upp från källaren krävs det att du letar reda på nyckeln till tavlan med alla våningsknapparna. Du kan du få åka upp till våning ett, eller nedre botten som det kallades i höghuset jag bodde i som barn. Där är det lite ljusare och trevligare och mer motiverande att försöka komma uppåt.
Mina besök i källaren är färre och kortare än tidigare, men känns nästan värre eftersom ju bättre jag mår ju fler våningar åker jag ner och besvikelsen och förtvivelsen blir desto större.
Förnuftet säger att det är helt naturligt att finns det toppar måste det finnas dalar. Men den del av mig som skriker efter rättvisa i världen tycker att jag har upplevt nog med dalar jämfört med toppar.
Eller jag kräver inte ens några toppar. Skulle vara nöjd med en liten kulle emellanåt för att hålla motivationen igång.
Så jakten är igån igen - efter en kulle där det ligger en nyckel till hissen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar